Och så kommer det bara.
Som ett stort mörker som täcker min syn.
Från ingenstans och sätter klorna i mig och det blir dåligt med luft.
Jag tjippar efter luft och det blir tungt i huvudet.
En kyla sprider sig inuti.
Hela min kropp lamslås och blir så tung och det är svårt att röra sig.
Vill bara lägga mig ner i sängen, dra täcket över mig och fly.
Men jag vet ju att det inte funkar.
Den följer efter.
Som en ovälkommen gäst som etsar sig fast i mitt psyke.
Det går inte att fly, vart jag än vänder mig så är den där.
Det är då jag förstår dem som tar alla medel för att bli kvitt den.
Tanken sveper förbi.
Nej! Jag ska inte ge vika, det är min kropp, mitt psyke!
Försvinn du hör inte hemma här, du äger inte mig!
Andas, andas sakta men säkert.
Ett steg i taget, ett andetag i taget.
Ljuset kommer tillbaka.
Ljuden kommer tillbaka.
Värmen kommer tillbaka.
Jag vann igen, jag kom tillbaka igen på egen kraft inga hjälpmedel.
För jag är stark, jag kan!
Måste minnas det, måste fortsätt.
Och om jag inte orkar?
Finns inte, orkar jag inte ger jag upp, ger jag med mig, då försvinner jag.
Nej, inte ett val.
Så jag fortsätter andas djupt.
Då vinner jag.
Tills nästa gång.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar